Men vart tog slutet vägen?

Jag har precis läst färdigt en novellsamling som jag tänkt läsa i evigheter. Kärlek Vänskap Hat av Alice Munro. Så här när jag har tagit mig igenom den så känner jag mig ganska förvirrad. Hon jämförs gärna med en av mina absoluta favorit författare Margaret Atwood och till viss del kan jag hålla med. Inledningarna på novellerna är lysande, fantastiska och man börjar på en gång engagera sig, sedan faller allt platt. Förgäves hoppas jag på ett bra slut men hon verkar behöva förklara sig eller bara gå lite längre och det förstör så mycket av upplevelsen. Det är bara i den sista novellen Björnen sover som hon faktiskt lyckats avsluta på ett sätt som ger läsaren någon slags tillfredsställelse. En sak som jag har kommit att undra över medan jag läst är dock: Varför är det bara olycklig och ångest laddad litteratur som är litterär? De flesta personerna i novellerna är olyckliga i sin situation men är alltid milt accepterande eller otrogna. Är det fult att vara lycklig eller bara ointressant?

Egentligen så gör inledningen till novellerna de värda att läsa så jag är nöjd med upplevelsen om än inte överväldigad, jag ska nog se till att läsa den andra boken av henne som finns översatt Nära Hem, och se om jag gillar den bättre. Och jag får väl lov att leva med svårmodet och olyckligheterna om jag vill läs litterär litteratur.